Det har funnits gånger i livet där jag har mötts av syner som gör att handsvetten sakta kryper sig fram, kinderna blossar och andhämtningen blir allt tyngre. Jag har inte upplevt det allt för många gånger men det jag kände för ett par dagar sedan räcker utan tvekan livet ut. Det började med vad som tycktes vara en helt vanlig tisdag. Utanför fönstret kvittrade fåglarna och doften av kaffe spreds ut i husets alla hörn. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det som stod och lurade utanför min sovrumsdörr. Gäspandes, med en hand gnuggande i mitt öga och den andra utsträckt framför mig, öppnade jag dörren och blev som förstenad. Där stod en man jag trodde mig känt hela mitt liv men ack så fel man kan ha. Den person jag brukar kalla pappa stod nu där med korta shorts obekvämt skavande på låren, en snäv poleystertröja på överkroppen och ett vitt lurvigt pannband runt flinten. Jag hade önskat att det tog slut där men sista droppen till min förfärade bägare var padelracket han stolt höll i högsta hugg.
Det var runt det ögonblicket jag vaknade upp av mitt eget skrik med insikten att det nu var mitt livs viktigaste uppdrag att se till att min egen pappa inte skulle bli smittad av det som brukar kallas för “Padelpandemin”.
Det är förunderligt hur investeringar fungerar. För min del hade det känts viktigt att hjälpa hemlösa, bidra med tillräckliga material till skolorna, främja stadens mindre företag eller kanske rena stadens sjö till något annat än avloppsvatten men vad vet jag. Jag är ju ingen femtioårig man i för tajta shorts. Ljuset som måste gå upp för mig är såklart att fyra padelhallar i en stad på 11 km² är totalt avgörande för att dessa personers självbild ska kunna blomstra och därför bör prioriteras över allt annat.
Tanken väcker dock två frågor hos mig. 1. Vad var det för fel på Tennis?! 2. Är det verkligen så otroligt härligt att följa trenden för trendens skull? Vad jag vet har principen “slå över en boll till andra sidan nätet och vänta på att din kompis slår tillbaka”, funnits längre än sedan Peter från Norrtälje berättade om den fantastiska sporten för grabbarna istället för att gå på lördagsbrunchen. Trots det har fenomenet spridit sig som pesten nu under den verkliga pandemi vi faktiskt lever i.
Hur så många människor kan bli infekterade skrämmer mig, inte främst för sportens skull för det är ju trevligt att soffpotatisarna har hittat ett intresse som innebär fysisk aktivitet, men snarare faktumet att en trend har spridits från ingenting till allt människor pratar om. Jag förstår att padel för många är en liten ljusglimt i det mörker vi tycks leva i just nu men jag förstår också att det sällan är hälsosamt att slaviskt följa trender. Även fast padel har funnits i flera år har det på något vis lysts ett nytt ljus över sporten och plötsligt har det blivit ett statusmärke att springa runt i för korta shorts på lunchrasten. Det är dock svårt att motstå när man ser Pernilla Wahlgren och hennes tjejgäng på 20 pers springa runt i padelhallarna och höra dem säga att det är allt man behöver, ett lyckligt padelspel- ett lyckligt liv. Men ska jag vara glädjedödande ärlig tror jag att trenden kommer dö om något år och då kommer vi i Nybro stå med fyra tomma padelhallar och ifrågasätta den, vad som verkade vara livsavgörande, investeringen. Trender kommer och går, “the circle of trender” sådär men när trenderna kostar en mindre förmögenhet för en kommun kan vi istället, med vetskapen att trenden kommer dö, kalla det för ett kostsamt misslyckande. Hälften av de som spelar tycker överhuvudtaget inte att det är särskilt kul det där med padel. Allt var Peters fel, han var dålig på tennis under sin skolgång och nu har han hittat en plats där han kan vara en amatör i sitt esse och drar då med alla polarna, för han kan ju inte glänsa på egen hand.
Slutsatsen är att man får välja, antingen kommer man som jag fram till en insikt att padel är en enklare version av tennis med mer statusmärkning eller skaffar man sig mentaliteten “Live, laugh and spela padel”.
