Tonårsfenomen och efemära botemedel

Jag är stressad. Stressad stressad stressad. Jag kan inte andas ordentligt, får inte tillräckligt med luft till mina svältande lungor. Jag har ont i magen, har haft det i tre veckor och vet knappt hur det känns att inte ha ont i magen längre. Paniken klänger sig fast i bröstet, ovanför hjärtat. Det brusar i mina öron och kanterna av mitt synfält är oskarpa. Mitt hjärta slår så hårt i bröstet att mina fingrar dunkar i takt. Jag tänker ‘jag har blivit inkapabel till att slappna av’ och tar ett djupt andetag. Jag tar tre djupa andetag till, men det spelar ingen roll, för jag får fortfarande inte nog med luft.

Jag knyter mina skakande händer. Intalar mig själv att ‘du är inte döende’, trots att det känns exakt så. Ångesten har lagt sig i bröstkorgen och tänker stanna där. Jag tänker på den bildliga väggen man hör föräldrarna prata om att folk gått in i, att det kanske är det jag gjort. Samtidigt som jag tror jag gått in i väggen, hör jag vuxnas röster i huvudet som säger ‘ungdomar vet inte vad stress är’ och tänker att, nej, jag har nog inte gått in i väggen, jag är ju inte vuxen. Trots det så har stressexemen på min hud bildat ett vackert mönster som skriker ‘hjälp mig, jag drunknar’.

Paniken bubblar i halsen, är omöjlig att svälja. Lungorna skriker efter luft och mitt bröst värker av något som känns som syrebrist eller en ångestattack, kanske är det båda. Mina fingrar darrar och jag knyter nävarna så hårt att naglarna skär in i mina handflator. ‘Äntligen, fysisk smärta’ tänker jag och kan plötsligt koncentrera mig lite, saker och ting kommer i fokus, jag känner mig inte längre panikslagen och jag kan andas igen. Men då tänker jag på ungdomar som använder sig av självskadning för att slippa känna sig döende, hur det har blivit ett efemärt botemedel mot paniken, jag tänker på mina egna ärr. ‘Vad som helst förutom det’ tänker jag och mina darrande fingrar slappnar av. Kvar i handflatorna har jag halvmåneformade ärr. Smärtan i händerna försvinner, den byts istället ut mot smärtan i bröstet, i hjärtat. Mina utandningar skakar och jag blundar. Jag försöker intala mig själv, övertala mig själv, att jag inte vet vad stress är, vad ångest är, att det jag känner är något annat, något tonårsfenomen som man går igenom.

Jag sänker mina axlar, tar ännu ett överflödigt djupt andetag, öppnar ögonen, tvingar mig själv att slappna av och trycker ner stressen och paniken och fortsätter.

Vuxna människor måste förstå, måste få sina ögon öppnade. Ungdomar mår sämre och sämre. Min generation har de högsta siffrorna för ångest någonsin. Vi är också människor, vi mår också dåligt, vi känner också stress. Ungdomar vet vad stress är.