Att plinka på en gitarr har aldrig riktigt varit min grej, och att börja spela gura i skuggan av sin bror som i princip alltid spelat gitarr har inte riktigt känts aktuellt heller, men en dag för några år sedan återupptäckte jag det underhållande och frustrerande spelet Guitar Hero: World Tour på Playstation 2 (PS2) igen och blev som fastklistrad. I flera månader i sträck satt jag instängd på mitt mörka rum med den där plastgitarren och nött in Hotel California på medium. Tillslut gick gitarren sönder, men några år senare köpte jag mig en ny gitarr och samma spel till Playstation 3 (PS3) istället. Hur kan ett spel där man trycker på några färgglada knappar i takt vara så beroendeframkallande? Låt mig förklara.
Innan Guitar Hero: World Tour kommit ut till respektive konsoler så fanns Guitar Hero 1, 2, 3 samt extra Downloadable Content (DLC) och det som gjorde World tour till en storsäljare var det faktum att för första gången i Guitar Heros historia kunde man spela som ett band, med både gitarr, elbas, trummor och en vokalist. Man kan även koppla upp sig online och spela med ytterligare 4 bandmedlemmar. Familjer kunde nu samlas framför Tv apparaterna och spela tillsammans, och jag minns när min familj gjorde detsamma när World Tour just lanserats till PS2 och vi hade köpt hela paketet.
I Guitar Hero: World tour erbjuds 86 olika låtar i olika rockgenrer i 5 olika svårighetsgrader: Beginner, Easy, Medium, Hard och Expert. Det finns även tusentals låtar att ladda ner från internet som andra människor har komponerat själva i GH Studion. Det finns ett spelläge som kallas för Career, där man spelar olika gigs i olika länder, som bland annat Sverige, Tyskland och USA, där man får möjligheten att låsa upp låtar, tjäna pengar (som man sedan kan använda till att köpa outfits till ens karaktär, köpa delar till instrument med mera) och man kan även duellera med kända gitarrister som till exempel Zakk Wylde och dela scenen med mycket omtalade artister som bland annat Ozzy Osbourne eller Jimi Hendrix. Det finns även ett spelläge som heter Quickplay där man kan lära sig att bemästra en eller flera låtar på valfri svårighetsgrad, där man även får se bland annat sina poäng, antal stjärnor och procent på träffade noter. Det finns också som sagt ett multiplayer-läge där man kan spela mot sina vänner och familjemedlemmar och se vem som är den riktiga Gitarrhjälten. Det finns även ett läge där man kan designa sin egen artist eller redigera de befintliga original karaktärerna i sin egna stil. Enligt mig så känns det mer personligt att få designa sin egen karaktär, eftersom att man då kan vara en del i spelet. Man får spela som precis vem man vill, det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna då.
När man börjat spela på Beginner använder man sig endast av strumbaren, alltså den man trycker ner för att aktivera färgnoterna. Att slå på strumbaren kan man jämföra med att slå på strängarna på en gitarr, inga noter kan höras ifall man inte slår på strängarna. Skillnaden på alla dessa svårighetsgrader utöver det faktum att man trycker på olika många knappar är att det går snabbare respektive långsammare beroende på vilken svårighetsgrad man väljer att spela på. Med snabbare och långsammare menar jag alltså hur snabbt noterna närmar sig ens spelfält, där man måste trycka på knapparna för att aktivera noterna. På expert går det fort och man måste ha snabba reflexer och vara van vid spelformatet för att kunna följa med i rytmen, medan det går relativt långsamt på Easy, där det finns färre noter att träffa och man får mer tid på sig att träffa dem. Missar man tillräckligt många så förlorar man låten och får lov att börja om, och det är lättare att förlora på expert om man missar tillräckligt många noter, det är ännu ett moment som gör det svårare.
Min uppfattning av spelet har alltid varit positiv. Det är ett underhållande spel och man blir som fastklistrad när man väl kommit in i det hela, det finns många olika spellägen och det går bra att spela både i singel- och multiplayerläge. Det är roligt att utmana sig själv eller andra i spelet. Oavsett vem man är, hur gammal eller ung man är så är spelet fortfarande underhållande. Låtarna i spelet går i olika rockgenrer och det finns allt från punk till funk till heavy metal, både nyare och äldre låtar av artister från olika länder. Ett plus är att det svenska rockbandet Kent har sin låt Vinternoll2 med i spelet. Många artister har deltagit i skapandet av spelet som bland annat Ozzy Osbourne, Zakk Wylde, Hayley Williams och många fler vilket gör det extra roligt att spela spelet, speciellt för en rockälskare som mig. Det enda negativa som jag kan säga om spelet är att tillverkningen av gitarrer och spel upphört för cirka 10 år sedan, vilket gör det svårt att få tag på bra gitarrer i dagens samhälle. Då kan jag rekommendera att söka genom sidor som säljer begagnade saker, som till exempel Tradera eller Blocket.
Jag vill rekommendera World tour till precis alla, eftersom att det är ett så pass tidlöst och roligt spel som passar för folk i alla åldrar. Spelet får 4.8 av 5 sömnlösa nätter av mig.
Tack för den här gången.
