Recension: Mistborn: Sista Riket

mistborn_brandon_sanderson

Mistborn: Sista Riket (Mistborn bok 1)
Brandon Sanderson
Fantasy

Fantasy är förmodligen min favoritgenre inom all sorts underhållning. Tyvärr är det också den genren som gör mig mest besviken. Den har en tendens att vara klicheéfylld, och en stor del av böckerna är någon sorts ‘wish-fulfillment-fiction’ för människor som inte var populära i skolan. Det är givetvis inget fel med det, men efter den 10:e boken om en underdog som efter många prövningar blir den mäktigaste trollkarlsriddaren i hela Valhalla och gifter sig med den snyggaste kvinnan som går att hitta så blir man lite trött.

Ni kan bara gissa hur lycklig jag blev när jag insåg hur inte kliché den här boken var.

Mistborn: Sista Riket är en storslagen historia, med underhållande karaktärer, ett intressant magisystem, och en fantastisk story. I boken får vi följa Vin, en 16-årig gatutjuv som blir rekryterad av ett gäng vars jobb är att starta en revolution. Det Sista Riket styrs av en odödlig tyrann som har förslavat all befolkning som inte tillhör adeln. Dessa människor har tvingats arbeta på plantager och i gruvor i över 1000 år, och har gett upp hoppet om frihet.

Nu vill våra hjältar övertyga dem om att det faktiskt går att slå tillbaka, och det är precis vad de planerar att göra.  

Tyrannen och hans adel har dock ett övertag: en stor del av dem är allomantiker, en sorts magiker som kan kontrollera känslor eller metaller genom att konsumera små mängder (metaller), vars sort varierar beronde på vilken kraft man har. Detta innebär att magin kan ta slut. Har man inte tillräckligt med metaller i kroppen kan man inte aktivera kraften.

Totalt finns det 6 olika sorters allomantiker; de som stärker känslor, de som dämpar känslor, de som kan dra till sig metaller, de som kan stöta bort metaller, de som kan upptäcka andra allomantiker, samt de som kan gömma allomantiska krafter. Sedan finns det Mistborn, människor som har alla 6 krafterna. Boken genomsyras av dessa magiska krafter, och är ett välkommet avbrott från alla platta magisystem som regerar inom fantasygenren.

Så, vad är det som är så fantastiskt med denna tegelsten till bok? För det första så är den väldigt rolig, och mycket av den humorn kommer från dynamiken mellan karaktärerna. Dem är alla väldigt olika människor som genom sina personligheter tillför små ljusglimtar till en annars väldigt mörk värld.

Än så länge är världen i den här serien relativt liten, men det blir en styrka då det lilla vi har fått se är väldigt välutvecklat. Trots storleken är det ändå mycket som pågår, det är många intriger och små subtila saker som bidrar till en värld som är rik på detaljer, och är därför mer trovärdig.

För att vara en fantasybok läggs väldigt lite fokus på romans. Givetvis finns den där, men den står inte på något sätt i vägen för handlingen. I många böcker läggs stor vikt vid sådana relationer, och de blir ofta en avgörande del av storyn, men jag tycker att om hela världens öde vilar i ens händer bör man kanske ha andra prioriteter än att dregla över någon annan.

Till sist så är författaren inte rädd för att göra drastiska saker med sin handling, någonting som blir tydligt ju längre man kommer i boken. Han gör detta utan en massa dramatiska avslöjanden, och totalt räknade jag bara en plot twist. Det var inget man förväntade sig, men när den väl kom verkade den helt logisk.

Mistborn: Sista Riket är en solklar rekommendation, oavsett vad du gillar att läsa, eller om du inte alls gillar att läsa. Handlingen, världen och karaktärerna är så engagerande att de lär dra in de mest ovana läsarna, och är du en fantasyveteran som letar efter någonting som sticker ut lite från mängden är Mistborn: Sista Riket boken för dig.

Boken får 17/11 elefanter.

About the Author

Amanda
En cynisk nästan 19-åring med en förkärlek för böcker