Konsten Att Gå

espresso

Jag är van vid att snubbla runt och trillar förvånansvärt ofta över mina egna fötter, detta är en tradition som upprepas minst tre gånger per dag. Jag är klumpig i just den aspekten, jag tappar inte saker, men min hjärna verkar inte riktigt förstå vad detta med att gå är för något. Gruset som pryder våra vägar tills i maj gör inte saken bättre, så jag rullar fram större delen av våren.

När jag rullar fram på trottoaren utanför kvarnholmens vårdcentral utbyter jag en tragisk blick med killen jag möter på andra sidan trottoaren, som även han verkar ha smärre problem med att gå utan att halvt slå ihjäl sig. Vi hasar vidare på gruset förbi varandra och jag känner mig lättad av att det inte bara är jag som har problem med gåendet.

Lättnaden går snabbt över dock när jag ser en snorkig ung kvinna i vad som säkert är äkta Barbour, med ett hårt grepp om en take-away mugg från Espresso House i ena handen och något som ser ut att vara en Michael Kors-väska i andra. Hon har självklart inga problem med att gå, tänker jag bittert och möter även hennes blick över kaffemuggen hon sippar ur, kvinnan rynkar på näsan och får ett äcklat uttryck när hon ser mig och jag höjer på ena ögonbrynet.

Då händer något otroligt. En cyklist kommer i en imponerande hastighet upp bakom kvinnan och cyklar snabbt förbi henne, kvinnan blir då så rädd att hon tjuter till och tappar sitt kaffe. Locket på hennes precious take-away mugg trillar av och det skvätter upp kaffe på hennes second-skin tajta byxor. De råkar även råkar vara beiga.

Jag skrattar till och försöker lite halvhjärtat gömma det i en hostning. Hon blänger på mig och jag skyndar hastigt förbi henne.

Karma’s a bitch, tänker jag skadeglatt och snubblar vidare på gruset som krasar högt under mina fötter. Som mormor brukar säga: “skadeglädje är den enda sanna glädjen.”