Hellre sent än aldrig, eller?

1455844_593143454073459_1495250839_n copyDatorns klocka visar på 23.58 när jag trycker på skicka-knappen till mitt arbete. Jag har haft säkert tre veckor på mig att skriva den där engelskauppsatsen som jag nu så febrilt komponerat med minutvisarens andetag i nacken, och ändå blev det som det ofta blir; hastigt och panikslaget skrivande kvällen innan. Det dova ljudet som datorns skärm ger ifrån sig när jag utmattat stänger den praktiskt taget ekar – tack vare trötta föräldrar och mycket duktiga syskon är jag den enda i huset som är vaken, och nu väntar den där panikslagna känslan när man vet att man ska upp klockan fem imorgon och måste sova måste sova måste sova.

Tack vare att jag har en IQ högre än en fiskmås och anser mig själv vara relativt normalbegåvad, vet jag ju att att skjuta upp saker och arbeten leder till det här, på samma sätt som jag vet att om jag kastar upp en sten i luften kommer sagda sten någon gång trilla ner. Ändå väljer jag att kasta upp det där stenjäveln varenda gång, och blir lika förvånad när den två timmar innan deadline träffar mig i huvudet. Resultatet blir en förlorad nattsömn, en ångestfylld tonåring, och ett slarvigt arbete; inga direkta vinster, om man säger så. Ändå är jag inte ensam i mitt uppskjutarbeteende – enligt Internet-Based Cognitive Behavior Therapy for Procrastination: Study Protocol for a Randomized Controlled Trial har hälften av studenterna, och 15-20% av resterande befolkningen I U.S.A, någon form av problem med prokastinering.  Någon direkt statistik på vad folk gör när de skjuter upp finns inte, men jag tror att vi alla kan enas om att det troligtvis kan skyllas på en sak: sociala medier. Varför jobba med det man ska när man kan kolla på prank-vines, eller scrolla genom Buzzfeed?

För oss som tyvärr föddes utan en tibetansk munks viljestyrka, finns det några alternativ:

  1. Gör dig av med alla former av sociala medier, och gå i exil. Kontakta endast omvärlden för föda och förnödenheter, och då i form av komplicerade handsignaler.
  2. Begå harakiri.
  3. Acceptera att du är en människa, med fel och brister, och gör ditt bästa för att försöka. Även om det blir stressat, klockan tre på natten.

Hum. Jag får fundera på vad jag ska välja…