En stark film mellan mor och son (Recension)

MOMMYrecension

Filmen ’Mommy’ kretsar kring ett dysfunktionellt förhållande mellan mamma och son. Den ensamstående mamman, Diane eller Die som hon kallas, tar hand om sin  våldsamma son, Steve, helt själv.  Steve kan vara den snällaste och raraste människan du träffat men också den våldsammaste Steve har alltså ADHD vilket orsakar att han kan få dessa utbrott närsomhelst. Han kan bli så våldsam så att han till och med tar strypgrepp på sin egna mamma. Den här filmen utspelar sig i ett fiktionellt Kanada, där de nyss har stiftat en ny lag. Lagen säger att föräldrar, utan några som helst frågor ställda, kan institutionalisera sina “problembarn” till institutet om de inte kan ta hand om dem längre. När lagen är stiftad så får Die ett förslag om att det skulle vara bäst för henne om hon lämnar in Steve till institutet. Men Diane vägrar.

Den här filmen är gjord utav Xavier Dolan, en talangfull ung fransk kanadensisk regissör. Han var bara 20 år när hans första film, Jag dödade min mamma, tog filmvärlden med storm.Sammanlagt så har han släppt sju filmer och den 8:de filmen kommer ut i år och heter the death and life of John F. Donovan med Game of thrones stjärnan Kit harrington i huvudrollen.

Det är sättet som Xavier filmar på som kaptiverar mig som tittare. Han väljer att bryta på kompostitonsregler och samtidigt få dig att inte tappa fokus på vad som faktiskt händer i filmen. Hans musikval är också speciella och unika, han använder sig utav låtar som wonderwall utav oasis och born to die av Lana del rey. Det låter inte billigt eller fel utan han kan få in de här låtarna och samtidigt få det att låta precis rätt, det är inte distraherande utan tvärt om, det är kaptiverande. Scenen där han spelar wonderwall är faktiskt en utav de bästa scenerna i hela filmen. Xavier har en tendens att bryta mot normer de i filmer han gör, det vill säga att han vågar göra egna saker och experimentera med hans filmskapande. Det är därför många gillar honom, alla filmer han har gjort är unika och man förstår verkligen varför han är så omtalad.  På tal om att bryta mot normer, det gör han verkligen i den här eftersom att Xavier har valt att ha 1:1  bildformat; bilden där filmen visas är i en perfekt kvadrat. Xavier sa att han valde att ha bildformatet så eftersom att han ville att vi som publik skulle fokusera på skådespelarna och deras känslor. Det har han gjort bra, 1:1 formatet är absolut ingen störningsfaktor och jag som tittare märker inte av det alls.
Den här filmen är så bra, jag tycker att alla filmfantaster där ute borde se den här filmen i alla fall en gång. Det är på sättet den är gjord från de olika känslorna den väcker som verkligen gör filmen till vad den är. Jag borde också hylla skådespelarna, utan deras fantastiska skådespel skulle filmen inte vara det den är. Hyllningen går speciellt ut till Antoine-Olivier Pilon (Steve) och Anne Darver (Diane) sättet de förmedlade känslorna fick mig verkligen att känna för karaktärerna. I en helhet så ger jag filmen 4.5/5.