En dag på ett asylboende

image1

Den 15e December förra året startade jag tillsammans med mina vänner en insamling till flyktingar som anländer till Sverige. Vi satte upp lådor och affischer på skolan där vi bad om kläder, skor och leksaker som allt skulle skänkas. Efter jullovet tog vi kontakt med ett asylboende för att lämna allt som vi fått in och den 31a januari var det äntligen dags att åka dit.

På väg till asylboendet
Efter att tillsammans med Rima och Selma ha mött upp Maja på stationen börjar vi bege oss mot asylboendet. När vi gått fel några gånger låter jag Maja ta över kartläsandet på mobilen och tillslut hittar vi rätt. Vi kommer fram till en stor vit byggnad som tidigare användes som äldreboende  men som nu är hem för mer än 300 flyktingar. Trots det gråkalla blåsiga vädret är den asfaltsklädda gårdsplanen utanför byggnaden fylld med skrattande barn på cyklar och rullskridskor och vid ingången till byggnaden står en grupp män och röker och spelar musik från ett par högtalare. En svart skåpbil kör in på gårdsplanen och ut hoppar Malin,  Sanna och Sannas mamma Yvonne. Jag ringer Isabelle för att meddela att vi är framme. Isabelle är hon som har högsta ansvar för asylboendet och som ser till att allt sköts som det ska. Det är henne som vi tog kontakt med efter att ha anordnat insamlingen av kläder och leksaker på skolan. Efter några minuter kommer hon ut ur byggnaden och hälsar glatt på oss. Isabelle presenterar oss för hennes två medarbetare Stefanos och Bosse. Tillsammans är det de tre som sköter om hela asylboendet. Isabelle berättar att hon måste iväg på ett möte men innan hon går tackar hon oss för vår insats med insamlingen. – Jag har nog aldrig varit med om att ett gäng ungdomar gör något som det här och ni ska veta att det är jätteuppskattat!

Få allt på plats
Vi börjar nu att tömma skåpbilen för att bära in allt.  Barnen släpper genast sina cyklar och rullskridskor för att nyfiket kolla på vad vi gör och männen som stått och rökt erbjuder oss hjälp men Bosse förklarar att det inte behövs.

– Vi måste först sortera upp allt för att det ska bli rättvist fördelat., förklarar han till oss.
Tillsammans är vi tio personer som bär och ändå blir det tre rundor var, fram och tillbaka upp och ner för alla trappor till fjärde våningen där de har ett lekrum.

I trapphuset möts vi av flera nyfikna blickar och människor som hälsar och hjälper oss genom att hålla upp dörrar för oss.

– De är alla jättetacksamma för att ni är här och lämnar saker, säger Bosse när vi samlat ihop oss i lekrummet.

Rummet består av en bilbanematta, en sliten soffa och några lådor fyllda av leksaker. Ena väggen pyntas av det svenska alfabetet och golvet är nu fyllt av kassar och flyttlådor.

Hur allt går till
Bosse och Stefanos börjar berätta vad de har för arbetsuppgifter. De två tillsammans sköter allt från att agera vaktmästare till tolkar. De hjälper till om något går sönder, ringer till sjukhuset om någon skadas och gör allt för att människorna som bor här ska få en så problemfri vardag som möjligt. Varje dag går Bosse och Stefanos fyra stycken säkerhetsrundor för att se till att allt står rätt till. Bosse berättar även hur dagen ser ut för de människorna som bor här.

– Hit till lekrummet kommer de barn som inte går i skolan. Det är viktigt att barnen har något att göra om dagarna tycker vi. Det är svårare för de vuxna då de inte har mycket att göra. Det kan inte vara lätt med allt som de gått igenom för att ta sig hit. Att går från att ha ett normalt liv till hur de har det nu. Och den konstanta oron och väntan på om de ska få stanna i Sverige eller inte., säger Bosse.

Bosse och Stefanos berättar att varje rum består utav en toalett en liten hall och sedan ett rum där de bor upp till fem personer. På varje våning finns det två duschar så man kan inte duscha när man man vill utan det finns ett schema. Alla äter i en gemensam matsal som ligger precis utanför byggnaden där de bor. I matsalen serveras frukost, lunch och middag.

– Vi försöker att laga mycket mat från deras hemland så att de får mat som de känner igen., säger Bosse. Maten är det vi bjuder på, allt annat köper de själva. Om de har jätteont om pengar hjälper vi de dock att köpa saker som tillexempel blöjor, ifall de har små barn, eller olika hygienartiklar.

När vi lämnar lekrummet för att gå vidare kommer två små pojkar fram till oss. De är nyfikna och vill gärna se vad det är vi haft med oss men Bosse påminner oss om att allt först måste sorteras. Pojkarna springer runt och jagar varandra och skrattar. De springer runt Stefanos ben och han börjar jaga och kittla de så att de skriker högt av skratt. Det känns tungt att se de här barnen. För trots alla hemskheter är de ändå barn som springer runt och som skrattandes klänger sig fast runt Stefanos ben.
På frågan om hur de går tillväga när det kommer nya människor svarar Bosse att de kontaktas från Malmö som frågar om det finns plats.

– Vi kollar sedan upp så att vi har plats och vi försöker även anpassa efter vad det är för grupp av människor som kommer. Alltså om det tillexempel kommer en familj så vill man se till att de bor tillsammans. Det är mycket pusslande för att sätta ihop vilka som ska bo i ett rum. Man vill tillexempel inte placera en främmande man hos ett par utan då placerar man honom i ett rum med andra män. Ibland blir det så att de bor tillsammans med främlingar och vi försöker som sagt anpassa så bra vi kan.

Blandade känslor
Vårt besök avslutas av att några behöver Bosses och Stefanos hjälp så de tackar för sig och tackar oss igen för vår insats. Bosse säger att man inte ska tro att de människor som bor här enbart möts av motstånd och elände utan att de även bemöts av mycket kärlek och stöd från människor som oss.

På vägen hem pratar vi om hur lyckligt lottade vi är som inte behövt fly från krig. Vi kan inte greppa vad de här människorna som vi mött har gått igenom. Det är med blandade känslor som jag somnar på kvällen.

Jessica Gottfridsson ESEST15A